Pengarna som jag fick loss i samband med Nokia-försäljningen har gått till Swedbank- och Nordea-aktier. Anledningen till att jag valde att Nordea OCH Swedbank var att jag ville ha lite bättre riskspridning. Jag är inte särskilt duktig på att analysera banker och av den anledningen valde jag att lägga äggen i två olika korgar.
Att det blev just Swedbank och Nordea var att jag tror på banker generellt samt att SEB och Handelsbanken, via Industrivärden, redan finns i portföljen. Jag har valt att satsa på de fyra svenska storbankerna för att jag ser dessa som relativt säkra kort. Innan jag bestämde mig sneglade jag lite på danska banker, men jag tyckte att det var svårt att göra en rättvis bedömning av riskerna och möjligheterna. Specifikt för Swedbank så tilltalas jag av den höga direktavkastningen, något som jag tror passar min ISK väldigt bra, samt att jag tycker att det verkar som att Michael Wolf har fått bra ordning och reda i banken. Anledningen till att jag tog in Nordea var att jag tyckte att kursen stod bra emot statens utförsäljning av aktier samt bra direktavkastning.
Att jag väljer att ha ganska mycket banker i portföljen beror på att det finns i mina ögon ett bankoligopol i Sverige. De fyra svenska storbankerna står för lejonparten av marknaden och villkoren skiljer sig inte nämnvärt. Visst kan man få lite rabatt på sitt bolån om man maxar bolånet, börjar pensionssparar i dyra fonder som banken förvaltar samt tecknar diverse försäkringar, men totalsumman för vad man i slutändan kommer att betala skiljer sig inte speciellt mycket, tror jag. Det skall i och för sig tilläggas att man säkert kan få bättre villkor genom att ställa krav och inte bara godta bankens villkor rakt av.
Det som håller tillbaka bankernas kurser tror jag är risken för tuffare lagstiftning. Jag är inte särskilt orolig över en sådan utveckling. Svenska banker tror jag är betydligt bättre kapitaliserade jämfört med andra europeiska banker och en eventuell tuffare svensk banklagstiftning förutsätter jag enbart skulle ha till effekt att bankerna flyttar sin verksamhet utomlands. Nordea verkar redan tänka i dessa banor och jag skulle bli förvånad om inte övriga banker funderar i liknande banor. Normans och Borgs fingerviftande tror jag mer handlar om valfläsk än om något annat.
En annan risk som nämns när banker som investeringsobjekt är uppe för diskussion är risken för kreditförluster. Naturligtvis finns det en risk för att kreditförlusterna kommer att öka om man ser på hushållens skuldsättning, men inte heller denna risk ser jag som särskilt alarmerande. Om, eller bättre när, ränta höjs så kommer en del hushåll och företag att få det kämpigt och i en del fall så kommer banken att få ta smällen. Så som jag ser det så kommer räntan att höjas successivt så att många hushåll kommer att kunna agera i tid. Bankerna är väl medvetna om denna risk och kreditförlusterna från Baltikum finns säkert i färskt minne så jag förutsätter att denna risk är under hygglig kontroll. I sammanhanget tycker jag att det är på sin plats att säga att jag tror att en del av de extremt högbelånade hushållen har ett ganska ordentligt sparande som kan komma att användas när räntan sticker upp. Det är sällan som man ser statistik som visar nettoskuldsättning.
Jag kommer inte att äga så mycket bankaktier som jag gör just nu för lång tid framöver. Troligen kommer jag att behålla dem över utdelningen i vår. Anledningen till att jag är tveksam till att vara tung i banker är att uppsidan är begränsad. Det finns inga riktiga triggers som jag ser det. I nuläget är jag dock nöjd med en i min uppfattning begränsad nedsida och hygglig direktavkastning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar