När man läser om investeringar så kommer ganska tidigt risknivåer upp och, åtminstone i de böcker som jag har läst, så likställs ofta risk med volatilitet, vilket kan tyckas konstigt, men det är åtminstone en tydlig definition. I samma böcker så säger man för det mesta att risk och avkastning hänger ihop, alltså för att tjäna mycket pengar behöver man ta en stor risk. Även ett sådant påstående kan jag tycka är lite märkligt om man exempelvis tittar på robothandeln som egentligen inte tar så stor risk (eftersom man t ex vet att man någon millisekund senare med stor säkerhet kan sälja aktierna som man köper till ett högre pris), men som kan ge stora vinster. Men återigen, det är ett samband som kanske inte är helt och hållet rätt på alla sätt, men som åtminstone är hyggligt sant och det kan ju vara tillräckligt.
Något som är väldigt sant är skattereglerna. I en vanlig depå så skattar man 30% på nettovinsten av samtliga aktieförsäljningar under året. Med andra ord man kan kvitta vinster mot förluster. Det är ju bra. Det kan man inte göra i en ISK, men där beräknas å andra sidan den årliga skatten på värdet av tillgångarna, alltså inte bara realiserade vinster och förluster. Detta är gammal skåpmat för de flesta och alla som tror att de kommer att göra mer än 4% på sina investeringar, inklusive utdelningar, väljer oftast att handla i en ISK (med nuvarande skattesatser på aktiedepå och ISK skall tilläggas).
Hur som helst, det jag har funderat på är varför man inte anpassar risknivån i portföljen baserat på hur stora de latenta reavinsterna är? Eftersom en misslyckad investering skulle kunna kvittas mot en reavinst har man rabatt på att misslyckas, vilket skulle göra det mer intressant att ta större risker, men detta verkar så vitt jag förstår inte vara någonting som så många tar med i sina beräkningar. Det är möjligt att jag inte har googlat tillräckligt, men om det är någon som känner till någon som har tittat närmre på att anpassa risknivån i portföljen efter latenta reavinster så tar jag tacksamt emot tips på sidor där det finns mer om detta.
29 juli 2013
Crowd funding
Jag lockas av konceptet crowd funding, dvs att samla in kapital till ett projekt från många personer via t ex hemsidor som fundedbyme.com, men jag ser även nackdelar och svårigheter med det. För det första, anledningen till att jag lockas av konceptet är att jag så smått börjat tröttna på börsen. Det blir allt svårare att hitta bra investeringsalternativ och jag är generellt nere i en liten svacka vad gäller intresset. Intresset följer till viss del hur investeringarna utvecklas, men för tillfället så har jag lyckats ganska bra. Mina relativt defensiva investeringar ligger något över index och jag har nått mina avkastningsmål med ganska bra marginal hittills i år. Det är egentligen bara min onödiga chansning i Nokia som jag så här i efterhand skulle kunna vara utan, egentligen inte för att det har varit någon större förlust utan för att den går emot mina egna investeringskriterier.
Crowd funding är intressant på så sätt att man med lite tur kan hoppa på tåget relativt tidigt och med lite tur både tjäna pengar och få vara med på en intressant resa. Det är egentligen inte något som gäller just crowd funding, utan något som gäller investeringar i nystartade bolag generellt. Det nya med crowd funding är att man vänder sig till många investerare, utan att gå till börsens smålistor, för att söka kapital. Idag skulle jag vilja påstå att det vanliga sättet att finansiera nystartade bolag är med egna besparingar och lån från antingen bank eller släktingar. I andra hand så skulle jag vilja säga att den vanligaste formen är att vända sig till en affärsängel. För att en affärsängel, vanligtvis en förhållandevis rik person med erfarenhet av att driva företag, skall vara intresserad av att investera så måste det vara ett bolag med skalbar verksamhet, dvs en verksamhet som inte är begränsad i sin tillväxt. Till exempel så hade förmodligen inte en affärsängel varit intresserad av att investera i en bilverkstad även om det finns förutsättningar för att kunna driva denna på ett bra sätt just eftersom det finns en övre gräns för hur mycket verksamheten kan växa. Det är kanske inte det bästa exemplet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Affärsängeln är, enligt min erfarenhet, framförallt intresserad om det finns möjlighet att snabbt sprida produkten/tjänsten i många länder genom att den t ex löser ett problem som funnits länge. Den som har sett serien Draknästet känner säkert igen resonemanget.
En affärsängel är oftast bara intressant att investera i ett nystartat bolag om de kan få en ganska stor del av kakan. Anledningarna till detta är egentligen två, som jag ser det. För det första så vill ängeln ha en stor andel för att det skall vara intressant för honom eller henne att ägna en hel del tid åt att se till att bolaget når framgång. För det andra så kan en liten aktieägare lättare manövreras ut än en ägare som sitter på en större del av kakan. Det varierar naturligtvis i olika länder, men ofta är det bra att äga minst 10% för att känna sig någorlunda säker på att man inte blir utmanövrerad.
Ordet "affärsängel" är för övrigt ett ganska intressant ord. Det antyder minst sagt att investeraren är en skänk från ovan och vem väljer egentligen att säga nej till en ängel? Det finns affärsänglar som får bolaget att blomstra, men det finns absolut även motsatsen. Den sämsta affärsängeln är förmodligen en person som egentligen inte har råd att förlora pengarna, dvs inte förstått risken, och som heller inte har kunskapen eller tiden att engagera sig i bolaget. Eftersom nystartade bolag ofta behöver kapitaltillskott mer än en gång innan försäljningen kommit igång så kommer det ofta fram om affärsängeln är en ängel eller en amatör med pengar när det börjar talas om nyemission.
Det jag ser som intressant med crowd funding är just att möjligheter för fler personer att vara med i en tidig fas, men risken är att man snabbt blir bortspelad som alltför liten investerare, speciellt när spelplanen inte är börsen, där det åtminstone finns regler som skall skydda investeraren. Dessutom skall det tilläggas att många av de investeringspropåer som jag har sett via crowd funding spelar inte an på att det skulle vara en bra investering utan snarare att det skulle vara en god gärninng. Kombinationen filantropi och kapitalism tror jag inte på, antingen så ger man bort pengar för att hjälpa eller så investerar man pengar för att få en bra avkastning. Det utesluter dock inte att man kan ha moraliska principer kring de bolag som man väljer att investera i.
Sammanfattningsvis, jag tycker att crowd funding är något positivt och intressant, men i nuläget hade jag inte valt att investera via crowd funding. Det är möjligt att konceptet kan förädlas och att det på sikt kan bli ett intressant alternativ till att köpa aktier i noterade bolag.
Om det är någon som har erfarenheter av crowd funding så skulle det vara kul om ni kommentarade, likaså om ni tycker annorlunda.
Crowd funding är intressant på så sätt att man med lite tur kan hoppa på tåget relativt tidigt och med lite tur både tjäna pengar och få vara med på en intressant resa. Det är egentligen inte något som gäller just crowd funding, utan något som gäller investeringar i nystartade bolag generellt. Det nya med crowd funding är att man vänder sig till många investerare, utan att gå till börsens smålistor, för att söka kapital. Idag skulle jag vilja påstå att det vanliga sättet att finansiera nystartade bolag är med egna besparingar och lån från antingen bank eller släktingar. I andra hand så skulle jag vilja säga att den vanligaste formen är att vända sig till en affärsängel. För att en affärsängel, vanligtvis en förhållandevis rik person med erfarenhet av att driva företag, skall vara intresserad av att investera så måste det vara ett bolag med skalbar verksamhet, dvs en verksamhet som inte är begränsad i sin tillväxt. Till exempel så hade förmodligen inte en affärsängel varit intresserad av att investera i en bilverkstad även om det finns förutsättningar för att kunna driva denna på ett bra sätt just eftersom det finns en övre gräns för hur mycket verksamheten kan växa. Det är kanske inte det bästa exemplet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Affärsängeln är, enligt min erfarenhet, framförallt intresserad om det finns möjlighet att snabbt sprida produkten/tjänsten i många länder genom att den t ex löser ett problem som funnits länge. Den som har sett serien Draknästet känner säkert igen resonemanget.
En affärsängel är oftast bara intressant att investera i ett nystartat bolag om de kan få en ganska stor del av kakan. Anledningarna till detta är egentligen två, som jag ser det. För det första så vill ängeln ha en stor andel för att det skall vara intressant för honom eller henne att ägna en hel del tid åt att se till att bolaget når framgång. För det andra så kan en liten aktieägare lättare manövreras ut än en ägare som sitter på en större del av kakan. Det varierar naturligtvis i olika länder, men ofta är det bra att äga minst 10% för att känna sig någorlunda säker på att man inte blir utmanövrerad.
Ordet "affärsängel" är för övrigt ett ganska intressant ord. Det antyder minst sagt att investeraren är en skänk från ovan och vem väljer egentligen att säga nej till en ängel? Det finns affärsänglar som får bolaget att blomstra, men det finns absolut även motsatsen. Den sämsta affärsängeln är förmodligen en person som egentligen inte har råd att förlora pengarna, dvs inte förstått risken, och som heller inte har kunskapen eller tiden att engagera sig i bolaget. Eftersom nystartade bolag ofta behöver kapitaltillskott mer än en gång innan försäljningen kommit igång så kommer det ofta fram om affärsängeln är en ängel eller en amatör med pengar när det börjar talas om nyemission.
Det jag ser som intressant med crowd funding är just att möjligheter för fler personer att vara med i en tidig fas, men risken är att man snabbt blir bortspelad som alltför liten investerare, speciellt när spelplanen inte är börsen, där det åtminstone finns regler som skall skydda investeraren. Dessutom skall det tilläggas att många av de investeringspropåer som jag har sett via crowd funding spelar inte an på att det skulle vara en bra investering utan snarare att det skulle vara en god gärninng. Kombinationen filantropi och kapitalism tror jag inte på, antingen så ger man bort pengar för att hjälpa eller så investerar man pengar för att få en bra avkastning. Det utesluter dock inte att man kan ha moraliska principer kring de bolag som man väljer att investera i.
Sammanfattningsvis, jag tycker att crowd funding är något positivt och intressant, men i nuläget hade jag inte valt att investera via crowd funding. Det är möjligt att konceptet kan förädlas och att det på sikt kan bli ett intressant alternativ till att köpa aktier i noterade bolag.
Om det är någon som har erfarenheter av crowd funding så skulle det vara kul om ni kommentarade, likaså om ni tycker annorlunda.
05 juli 2013
Tankar om Nokia
Det är intressant när utfallet blir som ingen väntat sig och det är väldigt intressant när utfallet blir något som inte ens någon såg som en möjlighet. I fallet med Nokias utköp av Siemens i det samägda telekombolaget Nokia Siements Networks så såg jag inte att Nokia skulle köpa ut Siemens som ett alternativ. Att jag, och många andra, trodde som vi gjorde är inte så konstigt när Stephen Elop sagt, åtminstone en gång, att NSN inte är en strategisk tillgång för bolaget. Ett sådant uttalande är ganska intressant så här i efterhand, även om ett enskilt uttalande inte skall lyftas fram alltför mycket. Hur som helst, av någon anledning så tyckte Nokia att det var en god idé att köpa ut Siemens och att göra det samägda bolaget till ett eget Nokia Networks.
Att någonting skulle hända kring NSN kändes ganska klart när båda ägarna var mer eller mindre ointresserade av bolagt. Med de förutsättningarna kändes en börsnotering som ett rimligt alternativ eftersom det troligen skulle åtminstone kortsiktigt gynna aktieägarna i de båda bolagen, men så blev det alltså inte. Ett annat scenario skulle vara att Ericsson eller någon annan spelare skulle köpt NSN, men åtminstone jag såg ingen självklar industriell spelare som skulle kunna vara intresserad, och möjligen eftersom det inte finns så många spelare så skulle konkurrensrättsregler omöjliggjort en del affärer. Naturligtvis skulle ett annat alternativ vara att en riskkapitalist gick in och köpte, men det trodde jag heller inte på. Det finns nog få riskkapitalbolag med rätt branschkunskap och tillräckligt med pengar för att våga sig på ett så pass våghalsigt projekt.
För att titta lite på vad som Nokia egentligen har köpt så har man köpt ett telekombolag som har gått knackigt under många år, men som genom kostnadsbesparingar bl a i form av personalneddragningar och satsningar på 4G-utrustning kunnat levera bra resultat den senaste tiden. Enligt wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Nokia_Siemens) så omsatte bolaget förra året drygt 13 BEUR och gjorde knappt 1 BEUR i vinst, dock före engångskostnader. Det är skapligt, men det är synd att kalla NSN för en vinstmaskin. Det har varit en hel del tuffa år för bolaget innan 2012. Hur som helst, så är det i min mening klart att den nuvarande ledningen har gjort en bra insats och att satsningen mobilt bredband, dvs LTE/4G, och personalneddragningarna har varit helt rätt.
För att lösa ut Siemens betalade Nokia 1,7 BEUR, vilket ger ett totalvärde på bolaget på 3,4 BEUR. Det känns billigt och de värderingar som har gjorts tidigare har varit betydligt högre när man har spekulerat i vad en eventuell börsnotering av NSN skulle kunna innebära för Nokia-ägare, se t ex https://www.avanza.se/aza/press/press_article.jsp?article=244186. Det verkar alltså som att Nokia har gjort en bra affär.
Varför har då Siemens valt att acceptera ett sådant bud? Jag tror att man helt enkelt inte ville vänta utan såg NSN som en icke-strategisk tillgång som man ville bli av med snabbt. Tid är pengar och NSN har säkert varit en tråkig historia för Siemens under många år och nu fick man ett tillfälle att göra sig av med innehavet.
Nokias börsvärde är idag drygt 100 miljarder SEK (om jag minns rätt). När man slaktanalyserar bolaget, likt Thomas Linnala i länken ovan, så känns det rimligt att göra det i fyra delar som jag ser det; Nokia Networks, telefondelen, kartdelen och patentportföljen. Nokia Networks kan nog vara värt mer än 3,4 BEUR om det säljs som helhet eller sätts på börsen så jag drister mig till att värdera detta till 50 miljarder. Kartdelen köptes som sagt i samma artikel för omkring 50 miljarder kronor och jag skulle gissa att denna är mer värdefull än vad många tror. Apple misslyckades med sin nya karttjänst och fick gå ut och be om ursäkt, vilket talar för att kartor inte är något konsumenter rycker på axlarna åt. Att Nokia har sin egen karttjänst, som dessutom jag upplever som bra och många med mig, är en bra tillgång. Från höften skulle jag säga att gamla Navteq är värt 30 miljarder idag, och då är jag försiktig.
Telefondelen har jag jättesvårt att analysera. Jag tycker att de nya lurarna från Nokia känns OK, men jag vet inte om jag tycker att de är bättre än Samsungs telefoner. Det är svårt att bedöma helt enkelt, men jag gillar att Nokia skiftar tyngdpunkten mot "billiga" smartphones, dvs smartphones som kan tilltala en bred massa. Dessutom tror jag på samarbetet med Microsoft och möjligheterna att bättre kunna synka dator och telefon. Dessutom så sitter Nokia på ett starkt varumärke.
Patentdelen är viktig och naturligtvis nära förknippad med telefondelen eftersom man utan patent inte kunnat ge sig in i spelet på ett bra sätt. Med ett par miljarder i intäkter per år bara från patentlicenser känns det inte främmande att värdera patenten till 10 miljarder, vilket det också säkert är väl försiktigt.
För att få en riktig värdering så bör även kassan tas med. Det finns en nettokassa som var 30 miljarder tidigare i år, men i och med köpet av halva NSN och att kassan hela tiden äts upp av telefondelen så väljer jag att sätta den till noll, vilket är försiktigt.
Eftersom jag inte satte någon värdering på telefondelen så är frågan om denna är värd mer eller mindre än 10 miljarder eftersom övriga delar värderas till 90 miljarder av mig och börsvärdet ligger på 100 miljarder. För min del så är svaret på en sådan fråga - ja, mobildelen är värd mer än 10 miljarder och därför äger jag också aktier i bolaget, men det är hög risk så det är bara ett litet antal. Bolaget förlorar läcker pengar och satsningarna på de nya telefonerna måste gå hem för att det skall vara intressant som jag ser det, men som sagt jag tror att man kommer att kunna vända skutan och komma på rätt köl och då blir telefondelen snabbt mer värd än 10 miljarder.
Det blev betydligt längre än jag tänkt mig. Kommentera gärna, det gör mig glad.
Att någonting skulle hända kring NSN kändes ganska klart när båda ägarna var mer eller mindre ointresserade av bolagt. Med de förutsättningarna kändes en börsnotering som ett rimligt alternativ eftersom det troligen skulle åtminstone kortsiktigt gynna aktieägarna i de båda bolagen, men så blev det alltså inte. Ett annat scenario skulle vara att Ericsson eller någon annan spelare skulle köpt NSN, men åtminstone jag såg ingen självklar industriell spelare som skulle kunna vara intresserad, och möjligen eftersom det inte finns så många spelare så skulle konkurrensrättsregler omöjliggjort en del affärer. Naturligtvis skulle ett annat alternativ vara att en riskkapitalist gick in och köpte, men det trodde jag heller inte på. Det finns nog få riskkapitalbolag med rätt branschkunskap och tillräckligt med pengar för att våga sig på ett så pass våghalsigt projekt.
För att titta lite på vad som Nokia egentligen har köpt så har man köpt ett telekombolag som har gått knackigt under många år, men som genom kostnadsbesparingar bl a i form av personalneddragningar och satsningar på 4G-utrustning kunnat levera bra resultat den senaste tiden. Enligt wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Nokia_Siemens) så omsatte bolaget förra året drygt 13 BEUR och gjorde knappt 1 BEUR i vinst, dock före engångskostnader. Det är skapligt, men det är synd att kalla NSN för en vinstmaskin. Det har varit en hel del tuffa år för bolaget innan 2012. Hur som helst, så är det i min mening klart att den nuvarande ledningen har gjort en bra insats och att satsningen mobilt bredband, dvs LTE/4G, och personalneddragningarna har varit helt rätt.
För att lösa ut Siemens betalade Nokia 1,7 BEUR, vilket ger ett totalvärde på bolaget på 3,4 BEUR. Det känns billigt och de värderingar som har gjorts tidigare har varit betydligt högre när man har spekulerat i vad en eventuell börsnotering av NSN skulle kunna innebära för Nokia-ägare, se t ex https://www.avanza.se/aza/press/press_article.jsp?article=244186. Det verkar alltså som att Nokia har gjort en bra affär.
Varför har då Siemens valt att acceptera ett sådant bud? Jag tror att man helt enkelt inte ville vänta utan såg NSN som en icke-strategisk tillgång som man ville bli av med snabbt. Tid är pengar och NSN har säkert varit en tråkig historia för Siemens under många år och nu fick man ett tillfälle att göra sig av med innehavet.
Nokias börsvärde är idag drygt 100 miljarder SEK (om jag minns rätt). När man slaktanalyserar bolaget, likt Thomas Linnala i länken ovan, så känns det rimligt att göra det i fyra delar som jag ser det; Nokia Networks, telefondelen, kartdelen och patentportföljen. Nokia Networks kan nog vara värt mer än 3,4 BEUR om det säljs som helhet eller sätts på börsen så jag drister mig till att värdera detta till 50 miljarder. Kartdelen köptes som sagt i samma artikel för omkring 50 miljarder kronor och jag skulle gissa att denna är mer värdefull än vad många tror. Apple misslyckades med sin nya karttjänst och fick gå ut och be om ursäkt, vilket talar för att kartor inte är något konsumenter rycker på axlarna åt. Att Nokia har sin egen karttjänst, som dessutom jag upplever som bra och många med mig, är en bra tillgång. Från höften skulle jag säga att gamla Navteq är värt 30 miljarder idag, och då är jag försiktig.
Telefondelen har jag jättesvårt att analysera. Jag tycker att de nya lurarna från Nokia känns OK, men jag vet inte om jag tycker att de är bättre än Samsungs telefoner. Det är svårt att bedöma helt enkelt, men jag gillar att Nokia skiftar tyngdpunkten mot "billiga" smartphones, dvs smartphones som kan tilltala en bred massa. Dessutom tror jag på samarbetet med Microsoft och möjligheterna att bättre kunna synka dator och telefon. Dessutom så sitter Nokia på ett starkt varumärke.
Patentdelen är viktig och naturligtvis nära förknippad med telefondelen eftersom man utan patent inte kunnat ge sig in i spelet på ett bra sätt. Med ett par miljarder i intäkter per år bara från patentlicenser känns det inte främmande att värdera patenten till 10 miljarder, vilket det också säkert är väl försiktigt.
För att få en riktig värdering så bör även kassan tas med. Det finns en nettokassa som var 30 miljarder tidigare i år, men i och med köpet av halva NSN och att kassan hela tiden äts upp av telefondelen så väljer jag att sätta den till noll, vilket är försiktigt.
Eftersom jag inte satte någon värdering på telefondelen så är frågan om denna är värd mer eller mindre än 10 miljarder eftersom övriga delar värderas till 90 miljarder av mig och börsvärdet ligger på 100 miljarder. För min del så är svaret på en sådan fråga - ja, mobildelen är värd mer än 10 miljarder och därför äger jag också aktier i bolaget, men det är hög risk så det är bara ett litet antal. Bolaget förlorar läcker pengar och satsningarna på de nya telefonerna måste gå hem för att det skall vara intressant som jag ser det, men som sagt jag tror att man kommer att kunna vända skutan och komma på rätt köl och då blir telefondelen snabbt mer värd än 10 miljarder.
Det blev betydligt längre än jag tänkt mig. Kommentera gärna, det gör mig glad.
02 juli 2013
Högutdelare i Norden och mitt älskade, hatade Telia Sonera
Idag publicerade Thomas Linnala en artikel "Utdelningar så in i Norden" på placera.nu. Artikeln byggde i stort på en sammanställning som Factset gjort över vilka nordiska bolag som förväntas ha en hög direktavkastning de närmsta åren.
Listan toppas av tre norska oljeserviceföretag. Eftersom jag har en dragning åt aktier med utdelning och inte har någon exponering alls mot varken Norge (eller den norska kronan) eller mot företag inom oljeindustrin så kan jag inte låta bli att tänka att det kanske skulle kunna vara en idé att titta närmre på dessa högutdelare. Tyvärr är tiden knapp för tillfället så det kommer troligen inte att bli de närmsta veckorna. Om det är någon läsare som sitter på länkar till bra analyser så tar jag tacksamt emot tips på sådana.
Eftersom jag fortfarande sitter med en del TeliaSonera-aktier så känns det bra att se att Factsets sammanställning visar att prognosen för utdelningarna de närmsta åren verkar lovande. Anledningen till att jag köpte Telia innan utdelning på 2,75 SEK för i snitt 44 SEK var att jag tyckte att borträknat utdelningen så var det köpvärt om man räknar in att den nye VDn sannolikt skulle kunna ha en positiv kurspåverkan och att innehaven i Turkcell och Megafon direkt eller indirekt kommer ägarna till godo. Utdelningen har varit och kursen är ungefär tillbaka där jag köpte. VD-utnämningen var positiv, om än inget omvälvande. De triggers som finns kvar för mig i aktien är om Megafon- eller Turkcell-innehaven skulle kunna påverka kursen uppåt. Min gissning är någonting kommer att hända med dessa innehav under 2014, och eftersom jag tycker att dessa innehav är ganska försiktig värderade räknat på nuvarande börsvärde så tror jag att om någonting händer kring dessa innehav så kommer det att lyfta kursen. Förutom den höga direktavkastningen så finns det alltså en möjlig uppsida i aktien tack vare innehaven i Turkcell och Megafon, enligt mitt sätt att se på bolaget.
Det finn naturligtvis saker som är till Telia Soneras nackdel också. Att det tog eoner av tid att hitta en doldis i Sydafrika som kunde tänka sig att anta VD-rollen är ingen bra signal. Jag har svårt att se att han var förstavalet, därmed inte sagt att han inte kan göra ett bra jobb, men jag tror att många kandidater har backat på grund av det statliga ägandet och att Telia Sonera tack vare detta är ett svårstyrt företag. En ägare som dels skall ta beslut som är rätt för företaget och dels skall hålla sig väl med den allmäna opinionen är inte en drömägare och det gör VD-jobbet mindre attraktivt. Om jag hade varit VD hade jag inte velat höra i någon kaffepaus "att det hade förmodligen inte herr Norman gått med på eftersom det inte hade sett så bra ut inför kommande val", och blotta tanken på att politiskt käbbel skulle kunna hindra bolaget från att ta affärsmässigt korrekta beslut hade gjort mig tveksam. Min teori är att många kandidater valt att tacka nej på grund av ägarbilden.
En annan sak som inte imponerar med Telia Sonera är att man skall fortsätta att vara verksam i skurkländer, eller som det så finns heter länder "länder som har problem med korruption, vilket ställer extra höga krav på bolaget", samtidigt som man skall vara bäst i klassen vad gäller CSR, sustainability och andra modeord som egentligen bara betyder att man skall ha rent mjöl i påsen. Vill man inte spela spelet som diktatorer tycker att spelet skall spelas då kommer det att bli svårt. Möjligen har en och annan kandidat funderat över liknande frågeställningar och kommit fram till att det kanske inte är bra på alla sätt att vara VD i Telia Sonera med rådande idé om hur man skall fortsätta att tjäna pengar.
När Dennelind tillträdde så läste jag någon sammanfattning om att han såg innovation som en väldigt viktig faktor för att göra bolaget bättre. Att en VD säger att innovation är viktigt är ungefär som att en nybakad student säger att han eller hon "vill jobba med någonting som känns meningsfullt", eller att chefen under löneförhandlingen säger "att lönen är ju inte allt, vi har ju en hel del fina förmåner också". Det är helt fantasilöst och allt annat än innovativt. Jag blir förbannad när en nytillträdd VD lyfter fram innovation som viktigt utan att underbygga påståendet (kanske säger en del om mig som person också).
Vad gäller övriga svenska bolag på listan så lockas jag inte av HiQ eftersom jag har svårt att gå igång på konsultverksamhet. Om arbetsrätten i Sverige skulle ändras så att det inte krävdes årslöner för att friställa en ingenjör som jobbat en 5-10 år så skulle HiQ:s förutsättningar ändrats snabbt. Idag är den absolut största anledningen att storföretag vänder sig till konsultföretag för att det är för dyrt om en anställning blir fel eller om man behöver dra ner. Jag säger inte att det är fel som vi har det idag. Det är demokratiskt bestämt och spelreglerna är satta, men om spelreglerna skulle ändras så skulle det påverka HiQ och branschkolleger. Är det nära förestående att reglerna ändras? Jag skulle inte tro det, men det räcker för att jag skall känna mig ointresserad. Begränsad uppsida, potentiell sett stor nedsida.
Betsson kommer jag inte att köpa eftersom jag inte gillar spel.
NCC kanske jag hade kunnat tänka mig att köpa, men jag har hittills tyckt att Skanska är mer lockande. Det är möjligt att det skulle vara en idé att äga både NCC och Skanska, men även om det var ett bra tag sedan jag tittade på Skanska och NCC så tror jag att om jag skulle välja mellan Skanska och NCC idag så skulle det blivit fler Skanska-aktier, trots att det redan är ett stort innehav.
Så, det var lite ostrukturerade, snabbt framknappade åsikter från min sida. Kommentarer uppskattas.